Idag va verkligen Applan som en dröm . Hon är så jäkla stel i vänsterbak, beror som sagt på gamla skador som berodde på att tänderna inte hade blivit översedda som dom skulle hos gamla ägaren. Detta medförde att hon fick problem, och typ fel i stort sett i hela kroppen. Tänk er att vara 6 år gammal och ha ont i hela kroppen. Som tur va tog vi itu med det när hon kom till oss när vi insåg att allt inte stod rätt till.
Men som sagt, eftersom hon är så stel så är det väldigt viktigt att hjälpa henne med det, som att jobba skänkelvikningar, ”fyrkantiga hörn” osv för att hon ska jobba egenom steget och typ stretcha sej. Jag hade tagit en lång framskrittning när jag gick med henne, på typ en kvart. Varför jag gör det? Jag tycker att man kan umgås lite mer, om hästen är osäker på nått på banan kan man få egenom det från marken och man behöver inte ägna så mycke ”ridtid” åt att få hästen att vilja gå dit. Och sen, om hästen inte är med dej, hur fasen ska du kunna få hästen att lyssna på dej?
Men som sagt, när jag hoppade upp, lirkade jag lite i skritten, flyttade, sen gick jag över till att jogga henne, och vet ni vad? HON GICK I HÖG FORM UTAN ATT JAG ENS KRÄVDE DET! Gissa hur mycket jag har kämpat för att få henne dit. Satt med hög, buren hand och drev bara. Hon va så satans härlig! Även galoppen satt idag. I alla fall i vänster varvet. I högern stressade hon upp sej och hoppade runt som en flipperkula. Jag valde att låta henne galoppera nåra varv, sen fick det räcka. Orkade inte tjafsa med henne! Hon hade ju faktiskt skött sej så bra hela ridpasset förutom det!

Fick en kommentar av mamma förut: Tänk att du fick fason på henne oxå. Tydligen fick jag det, och jag kan säga att jag är ganska nöjd med henne, hihi.

Är du sån där som oxå…
Eller, nej, jag formulerar om mej, börjar om.
jag är en sån person som rider mina hästar för att komma bort från verkligheten. Jag kan till och med få bort huvudvärk om jag får sätta mej på hästen och koncentrera mej en timme. Sedan begraver jag mej i böcker-för att komma bort från verkligheten. Det funkar, som tur är.
Jag ser mej själv med sånna ögon jag tror att alla ser mej med.  Kanske är det sant, kanske inte.
Jag väntar på saker. I flera dagar har jag gått runt och väntat på att nått ska hända, men jag vet inte vad jag ska vänta på- vad det är som ska ske. Dt är skrämmande. Är det postivit , eller negativt? Ska jag vara rädd, förväntansfull, nervös? Så många frågor som jag själv inte ens vet hälften av. Vet du hur jävligt det är? Nån liten gullig själ som kan se in i framtiden åt mej, så jag har ett litet humm om det? Njaa, så kanske det inte går till . Jag kanske borde ringa en sån där… sierska? Heter det så? En sån där som kan se in i framtiden, aah, u get it,. Eller kanske inte. 

Does she really know the truth, she deserves you.

Igår blev det en tur i skogen med Applan. Hon är väldigt skvattig. Eller. väldigt & väldigt, hon kan vara jävligt skvattig, haha. Ajja, mamma följde med ut i skogen, eftersom jag aldrig ridit ut ensam i skogen med na, bara med sällskap förut. Enligt syrran skulle Applan vara så lugner när hon va ensam, bättre än med sällskap. Kan säga så här: det röck i henne hela tiden. Men annars va hon mysig. Va en gran i vägen där vi skulle fram, och även om vi kom i skritt mot den tog hon världens skutt, haha. Granen va la typ 50 cm hög, alltså lagom högt för henne att lyfta lite högre på fossingarna än i vanliga fall . Men men, det märks på henne att hon va nöjd att få komma ut i skogen ”ensam” med mej. Egentligen äre ju syrrans häst, men va fan, har ridit henne så pass mycket nu att det känns som att hon är min :’)

Idag blir det nog skogen oxå, fast då får min Gille följa med oxå!

Kan nu berätta att jag har bestämt mej för att göra en ren hästblogg. Kanske byter blogg, men då meddelar jag detta.
Nå ja, Applan och jag har nu kommit igång efter en lång vintervila, och Gille.. ja, rider lite då o då.

Men i alla fall, hur jag arbetar upp Applan efter vilan?
Just nu är det bara basics, hon ksa gå i form i alla gångarter, efter hur dagsformen är. Jag rider mycket fyrkantiga hörn, det vill säga framdelsvändningar i hörnen, men bara just så hon kommer egenom hörnen. Det får loss henne i bakvagnen. Sen blir det mycket skänkelvikningar, volter, öppnor och slutor. Efter det har i alla fall jag en mjuk häst. I de fyrkantiga hörnen får hon sträcka ut bakbenen ordentligt, Applan har lite svårt för sitt vänster bak ben. Beror på en gammal skada. Vi kommer nog syssla med basics nån månad.
Några av våra mål i år:
- Få tillbaka formen vi hade innan vintern precis.
- Skänkelvikningar i alla gångarter.
- Början till piaff och passage, mycket samlingar.
- Galoppombyten (byte i vartannat när året är slut.)
- Början på ordentliga bakdelsvädningar
- Galoppiruetter.

Satt nyss o kollade egenom lite bilder från förra sommaren:

Det här den 3 juli har jag för mej, kolla hennes muskler, nej…

kolla nästa bild:

Den här 10 augusti, bilder är tagna med ca en månads mellanrum. Kolla hennes muskler på den bilden, nacken!<3

Jag har många drömmar i mitt liv. Fine, några av drömmarna delar jag nog med andra, väldigt många andra. Men det är fortfarande min dröm. Känns mest som att den där drömmen ”om en perfekt kille” inte finns ordentligt. Eller okej, klart den finns, men man kanske får lägga den lite på is? Äh, nu svamlar jag bara. Men en dröm jag har, en realistisk sådan till och med, är att Applan o jag ska starta en LB:1 med placering. Helst vill jag ha över 60%, som den perfektionist jag är i sadeln.

Så länge jag kan minnas, så har jag varit väldigt nogrann i sadeln. Har alltid satt stor press på mej själv att hästen ska gå perfekt. Ibland får jag tvinga mej själv att tänka ”nu räcker det!”  när hästen har gått bra en bra stund. Vet själv att man ska avsluta när man tänker, ”liiite till, bara några ökningar till”. Men jag har svårt att sluta då.

Har ett speciellt minne, från ponnytiden. Min dåvarande ponny hade bara varit skogsmulle innan jag köpte honom. Fick honom när jag, eller vi, va 8. Vi va nämligen lika gamla. I alla fall, jag kanske va… 9/10? år.  Tränade lite dressyr med honom. Då kommer min syster ner till ridhuset, för att titta till oss. Då rider jag serpentiner, och vid varje ny båge när man rakriktar, gjorde jag galoppombyten. Då var det inga, högergalopp-trav-vänstergalopp, utan högergalopp-vänstergalopp. När syrran frågar vart jag lärt mej ropar jag ”jag läste det i nån tidning”. Med andra ord, höga förväntningar och hög press på mej själv från knatteben.  Fast det är kul när man uppnår sina mål, och känner, ”fan vad bra jag är!”. Även fast jag aldrig känner så. Vet efter vissa träningar har jag brutit ihop och verkligen störttjutit, för att jag inte tyckte att det gick som jag jag ville, fast tränaren och alla andra säger att det gick bra.

Så, kanske starta en ny blogg som handlar om min väg till toppen med mina hästar? Hahaha, fjärde bloggen jag startar i sånna fall, höhö. Men men.

Jo, lillkillen tänkte nog det idag. Blev lite sen upp till stalleti dag, men det dog dom inte av. Med tanke på att hästar är utedjur så mår dom  bara bra av vara ute lite längre om kvällarna. Men men. När jag skulle ta in huliganerna, ropar jag på dom hur mycke som helst. Nej, dom brukar inte vilja komma in. Kan förklara hur våra hagar i ”vårat” stall ser ut (det är bara vi som står i stallet, det är 3 boxar och vi har 2, så aah.) I alla fall, vi har en stor vanlig rasthage, sen en mindre och en annan stor hage som vi har haft dom på sommarbete i. Just nu går dom i alla hagar samtidigt.  Den stora hagen ligger nedanför den vanliga rasthagen. Men i alla fall, så var dom i den andra stoora hagen nedanför vanliga hagen. Rätt som det var hörde jag bara bam-bam-bam! Då kom dom farandes. Gillmore springer över en kulle som finns i hagen, tvärnitar framför grinden, och tittar på mej som ”hej mamma, jag är här nu”, med världens mest änglalika ögon. Min lilla bebis det.

Den 7 november är den 5 år sen jag avlivade min trotjänare Fager. Fan. I år blir det att gå till minneslunden och begrava en fläta och ett foto. Så han har en viloplats… 4 år fick vi tillsammans, alldeles för kort.

Tänkte skriva nått om Gillmore o Applan så ni får se vad det är för hästar jag syrran har (:

Gillmore: e: Gigolo. u: Ginella. ue:Don Gregory. 

Gillmore är född 2005. Han kom till mig 21 Januari 2009. Han var min 3 häst, men min första unghäst. Har tidigare utbildat ett varmblodssto, men hon var 11/12 när jag red till henne, så det här var lite annorlunda att få hem och jobba med. Han är så himla samarbetsvillig och gör allt jag ber om. Skulle tro att han ligger på LB:1 i utbildning i dressyren. Detta har jag utbildat honom till förutom att han stod hos sin förra ägare i 2 veckor då hon skulle träna honom inför kvalitén. Kvalitén kunde han inte gå då han var i för dåligt hull. Tyvärr blev han sparkad  i februari och fick lymfangit (som jag redan har skrivit om) och fick även en lös benbit som ligger i höger bakkota. Operationen som skulle ta bort benbiten gick inte alls, han fick lungödem och anafalytisk chock av narkosen så dom var tvugna att väcka honom. Alltså skrittas han bara i stort sett just nu.

Up&Go: Även kallad Applan, Buppel, Tjurskalle med mera. Född 1994. Det här är egentligen syrrans häst. Hon är 75% fullblod och 25% halvblod. Med andra ord en dam med väldigt mycke energi och är ganska tittig. Fast hon är en klocka i dressyren och hoppningen, om du gör rätt vill säga. Hon ger dej inget gratis i dressyren. I hoppningen kan hon vara schyst.

Började vid 10 över 8 i morse, o slutade vid 10 över 10, lyx kallas det. Red ut med syrran o Applan i går. Gille är en sån häst som är antingen lugnet självt, eller en tickande bomb. Igår var han lugnet självt halvvägs genom ridturen. Seen, sen! får Gille syn på en häst, ryttaren hade reflexjacka på sig. Tänk er Gille, han är unghäst, sissodär 168 hög och ja, unghäst helt enkelt. När han hade fått syn på hästen i alla fall, stannade han, blåste upp sej så han blev la typ 175 hög, öronen låg typ i pannan på han, ögonen va så stora att dom höll på att hoppa ut huvvet på han och näsborrarna var stora som tefat. Sen gick han 2 meter, stannade, gick 2 meter och ah, ni fattar. Så höll vi på ca 500 meter. Ja, han är en fjant! Men han är min fjant

Jo, jag lever. Lite svårt att tro kanske med tanke på att jag bloggar typ en gång i halvåret. Jaja, kommer väll bli ett typ ”tema” här, inom en snar framtid. Det enda jag kan nått om är hästar… så temat blir… *trummvirvel* hästar! Lustigt va? Nee. Eller, då kanske man ska göra en ny blogg, som blir en ren hästblogg? Låter kanske bättre. Ääh, raderar lite av mina gamla inlägg, så blir det här min hästblogg. Faaaast, ändrat tema blir det när jag har en häst att träna med, Gille är fortfarande skadad, så honom kan jag bara skritta o galoppera, inte så roliga dressyrpass av det. Applan, okej, men jag vill ha nått… nytt? att bita i. Applan är rolig att rida hon med, en läromästare i alla fall. Har nog ändrat min ridning väldigt mycke under tiden jag ahr ridit henne. På cirka ett halv år har vi gått från ”hej, jag kollar upp i himlen och vägrar göra det du vill även fast du kämpar tills hela din kropp består av mjölksyra” (-föresten, nu när jag skulle skriva mjölsyra blev jag osäker på om det verkligen heter det, hmm, wierd) till att hon börjar jobba så fort jag kortar tyglarna i stort sett. Stooort framsteg. Jag har även förbättrat min sits! I alla fall vad jag tycker. Förut var det ha händerna nere vid manken, raka och spända, hälarna åt helvete och jag vek mej i vänstersidan. Viker mej gör jag nu med lite, min inte alls så mycke som jag gjorde för ett år sen.

Förlåt, nu skröt jag över mej själv. Just det, nu ska jag skryta mer! Låångt inlägg, deal with it. Jag o Applan har börjat hoppa högt. Asså, 90-1meter. Det är högt, med tanke på att jag har varit livrädd för att ens hoppa typ ett räcke på 50. Sen hände det där som kan få vilken ryttare som helst att tveka. Vi gick omkull i en oxer. Asså, vi kommer mot en oxer på cirka 90. Applan älskar att hoppa. Hon blir glad av det, och tar inte och tänker inte om man hoppar under 90/1meter. I alla fall, mitt i språnget känner hon ”fan, jag kommer aldrig ha tillräckligt med ork i bakbenen”… Det här kommer hon på i språnget typ, så hon gick ner på knäna o typ gick omkull i oxern. Jag ramlade av i den oxå. Applan är helt oskadd, mitt knä är väldigt vackert med regnbågens alla färger (jag landade med knät PÅ en bom, typ änden på den. aj…) Som tur va så klarade sej Applan, det viktigaste i alla fall. Hon blev mer rädd, sen blev hon fundersam över varför jag låg och skrek i sanden och det kom fram typ 5 pers. Stackars häst, helskakis. Snuttan. Så snart jag känner att mitt självförtroende är tillbaks ska vi börja hoppa igen. Jag DÖR om jag inte vågar hoppa längre.

Puss o nyp i stjärten, som Sofie säger!

Har tagit omedvetet…(?) break från bloggen. Ja, man får göra det. Nu är det förhoppningsvis slut på det Det har faktiskt hänt jäkligt mycket i hela mitt liv faktiskt. Jag har råkat , hör o häpna! blitt brunett. Jag ahr träffat en underbar kille, och ja, det är på riktigt den här gången. Vi har varit ihop i över 2 månader nu, och den 13 juni blir det 3 månader. Tiden flyger iväg. Slutar snart första året på media. Sen äre bara 2 år kvar, det gillas. Hmm… sad stuffs nu guys, babygille ska opereras =( Min bäbi… Han har en benbit som sitter i höger bakkota… suck. Så operation på det så blir han bra. Om han klarar det, då är han ett mirakel. Klarat lymfangit också det här. Min lilla ängel , jag skulle göra allt för att inget av det här skulle ha hänt <3  

Sååå, hur äre med er då? skönt med lov snart?

Nu ska jag till älsklingen, vi hörs i morron snyggningar! puss