Jag har många drömmar i mitt liv. Fine, några av drömmarna delar jag nog med andra, väldigt många andra. Men det är fortfarande min dröm. Känns mest som att den där drömmen ”om en perfekt kille” inte finns ordentligt. Eller okej, klart den finns, men man kanske får lägga den lite på is? Äh, nu svamlar jag bara. Men en dröm jag har, en realistisk sådan till och med, är att Applan o jag ska starta en LB:1 med placering. Helst vill jag ha över 60%, som den perfektionist jag är i sadeln.

Så länge jag kan minnas, så har jag varit väldigt nogrann i sadeln. Har alltid satt stor press på mej själv att hästen ska gå perfekt. Ibland får jag tvinga mej själv att tänka ”nu räcker det!”  när hästen har gått bra en bra stund. Vet själv att man ska avsluta när man tänker, ”liiite till, bara några ökningar till”. Men jag har svårt att sluta då.

Har ett speciellt minne, från ponnytiden. Min dåvarande ponny hade bara varit skogsmulle innan jag köpte honom. Fick honom när jag, eller vi, va 8. Vi va nämligen lika gamla. I alla fall, jag kanske va… 9/10? år.  Tränade lite dressyr med honom. Då kommer min syster ner till ridhuset, för att titta till oss. Då rider jag serpentiner, och vid varje ny båge när man rakriktar, gjorde jag galoppombyten. Då var det inga, högergalopp-trav-vänstergalopp, utan högergalopp-vänstergalopp. När syrran frågar vart jag lärt mej ropar jag ”jag läste det i nån tidning”. Med andra ord, höga förväntningar och hög press på mej själv från knatteben.  Fast det är kul när man uppnår sina mål, och känner, ”fan vad bra jag är!”. Även fast jag aldrig känner så. Vet efter vissa träningar har jag brutit ihop och verkligen störttjutit, för att jag inte tyckte att det gick som jag jag ville, fast tränaren och alla andra säger att det gick bra.

Så, kanske starta en ny blogg som handlar om min väg till toppen med mina hästar? Hahaha, fjärde bloggen jag startar i sånna fall, höhö. Men men.