Jo, jag lever. Lite svårt att tro kanske med tanke på att jag bloggar typ en gång i halvåret. Jaja, kommer väll bli ett typ ”tema” här, inom en snar framtid. Det enda jag kan nått om är hästar… så temat blir… *trummvirvel* hästar! Lustigt va? Nee. Eller, då kanske man ska göra en ny blogg, som blir en ren hästblogg? Låter kanske bättre. Ääh, raderar lite av mina gamla inlägg, så blir det här min hästblogg. Faaaast, ändrat tema blir det när jag har en häst att träna med, Gille är fortfarande skadad, så honom kan jag bara skritta o galoppera, inte så roliga dressyrpass av det. Applan, okej, men jag vill ha nått… nytt? att bita i. Applan är rolig att rida hon med, en läromästare i alla fall. Har nog ändrat min ridning väldigt mycke under tiden jag ahr ridit henne. På cirka ett halv år har vi gått från ”hej, jag kollar upp i himlen och vägrar göra det du vill även fast du kämpar tills hela din kropp består av mjölksyra” (-föresten, nu när jag skulle skriva mjölsyra blev jag osäker på om det verkligen heter det, hmm, wierd) till att hon börjar jobba så fort jag kortar tyglarna i stort sett. Stooort framsteg. Jag har även förbättrat min sits! I alla fall vad jag tycker. Förut var det ha händerna nere vid manken, raka och spända, hälarna åt helvete och jag vek mej i vänstersidan. Viker mej gör jag nu med lite, min inte alls så mycke som jag gjorde för ett år sen.

Förlåt, nu skröt jag över mej själv. Just det, nu ska jag skryta mer! Låångt inlägg, deal with it. Jag o Applan har börjat hoppa högt. Asså, 90-1meter. Det är högt, med tanke på att jag har varit livrädd för att ens hoppa typ ett räcke på 50. Sen hände det där som kan få vilken ryttare som helst att tveka. Vi gick omkull i en oxer. Asså, vi kommer mot en oxer på cirka 90. Applan älskar att hoppa. Hon blir glad av det, och tar inte och tänker inte om man hoppar under 90/1meter. I alla fall, mitt i språnget känner hon ”fan, jag kommer aldrig ha tillräckligt med ork i bakbenen”… Det här kommer hon på i språnget typ, så hon gick ner på knäna o typ gick omkull i oxern. Jag ramlade av i den oxå. Applan är helt oskadd, mitt knä är väldigt vackert med regnbågens alla färger (jag landade med knät PÅ en bom, typ änden på den. aj…) Som tur va så klarade sej Applan, det viktigaste i alla fall. Hon blev mer rädd, sen blev hon fundersam över varför jag låg och skrek i sanden och det kom fram typ 5 pers. Stackars häst, helskakis. Snuttan. Så snart jag känner att mitt självförtroende är tillbaks ska vi börja hoppa igen. Jag DÖR om jag inte vågar hoppa längre.

Puss o nyp i stjärten, som Sofie säger!