Okej, fick just en sån lust att skriva av mej.

Allt var så fint, så bra, så underbart, så ljust, så positivt, så perfekt. Ialla fall från min sida sett. Jag vet inte vad han tyckte. Om han ens tyckte så en enda gång. Att leva, och ha det man någonsin önskat sej. Det är så bra! Man känner sej hel. Man ler hela tiden. Tjaa, man svävar till o med på moln.  Jag vet att jag borde, ska, Måste! glömma han. Men hur glömmer man ngn som har berört ens hjärta så mkt att man dör till hälften när det tar slut? En fråga, som nog ingen kan ge svar på. Damn, jag känner mej som sten. Sten inuti.

Flera nyanser av svart, jajjemän. En jävla tur att bloggen finns, vart skulle jag annars göra mej av med dom här tankarna?